Injustice 2 serien berättar vad som händer efter spelet

Superman verkar ändå förvånansvärt sympatisk vid en första anblick. Det är oväntat, eftersom medan det finns en hel del nyans (och tragedi) i karaktären – särskilt i hans serietidnings- inkarnation – är han också någon som uppenbarligen har överskridit många gränser både i serietidningen och i diverse filmer. Kommer då Injustice 2 att erbjuda någon form av renässans för karaktären –  särskilt om Superman får visa upp och  fungera som den moraliska kompass Stålmannen en gång var?

Jag tror inte att något i Injustice är helt svart eller vitt, och en hel del klagomål man har på Superman,är ganska välgrundade. Orsakerna till varför han gjorde det han gjorde, är i hans sinne,  fortfarande rätt. Han kan ha överskridit – helvetet, han kan ha varit en mördande tyrann – men han stoppade faktiskt ett krig. Han arbetade för miljön. Han agerade mot ojämlikhet, även om det var med järnhand (no pun intended)

injustice

Batman är inte precis den mest lysande ledstjärnan i allt detta, heller. Han har också gjort en del tvivelaktiga saker, och vi kommer att se mer av detta i de första kapitlen [av den nya serien].

På många sätt matchar han Stålmannens emotionella resa, eftersom han också har förlorat sin väg som en följd av allt som har hänt – även om han är medveten om det (han är ändå Batman).

Jag är ett stort fan av världens häftigaste superhjältar. Jag tror Clark och Bruce utanför orättvisa, och tar ut det bästa av varandra. En av kärnorna av orättvisa är verkligen upplösningen av världens finaste vänskap, och jag tror att båda män känner detta. De båda vet vad de har förlorat, och önskar att det vore annorlunda. Om någon hade kunnat kompromissa i början, kanske allt inte skulle ha spårat ur.

Om Bruce hade stått med Clark och accepterat honom efter Joker död,;kanske i världen kunde ha förändrats till det bättre – då de båda kunde arbeta tillsammans. Om Superman hade accepterat att han hade gjort fel saker, tror jag Batman skulle ha gjort något för att hjälpa honom. Det är problemet med att skriva en episk tragedi, allt måste vara vara lite tragiskt, oavsett om man vill det eller ej.